Zoksrecensioner

 

Bullet är ett band som jag aldrig har brytt mig om och efter att jag lyssnat igenom deras nya album "Highway Pirates" får jag bekräftelse på att jag har gjort rätt. I intervjuer visar det sig att bandet tydligen har svårt att acceptera att deras musik låter som AC/DC, Accept och även Judas Priest ut fingerspetsarna. Förmodligen för att de vill hävda att de har en egen identitet. Men deras senaste alster ändrar inte min åsikt om Bullet och jag ser inte vad som skulle vara så fel med den jämförelsen.

 

Sångaren är som en blandning av Udo Dirkschneider i Accept och Brian Johnsson från AC/DC och musiken låter ena gången som Angus och hans bandkamrater, för att sedan ramla över till tyskarna. Bullet har tydligen inget intresse för att ens försöka att ändra den självklara jämförelsen. Sånginsatsen övertygar mig inte heller, jag har svårt att klara av mer än någon enstaka låt.

 

Låtarna på "Highway Pirates" är välproducerade och skickligt genomförda, men i slutändan blir jag uttråkad. Fire and Dynamite” är en av få låtar som kommer undan med äran i behåll och som faktiskt ger mig ett visst intresse för att slösa mina dyrbara minuter på detta album.

 

Så länge som Bullet låter som de gör på sin piratskiva så kommer de att förknippas med sina förmodade idoler. Det är ok att gilla Bullet, men jag går inte i gång på detta. Nä, nu ska jag gå och leta fram originalbanden i min samling istället.

 

Låtlista:

1. Highway Pirates
2. Back on the road
3. Stay Wild
4. Blood run hot
5. Fire and dynamite
6. Down and out
7. Knuckleduster
8. Heavy metal dynamite
9. Citylights
10. Into the night

 

Realease: 4:e februari, 2011

 

Detta brittiska band med den fenomenala sångaren Bob Catley i förgrunden har släppt några riktiga klassiker till album, men det var på 80-talet. Tyvärr har jag inte varit något större fan sedan deras ”comeback” som skedde för sju år sedan. Bandet har hyllats för sina släpp under denna period, men jag anser att det fattas något från deras glansdagar. Tyvärr gör det även så på det nya albumet ”Into the Valley of the Moonking”. Allt det negativa som jag anser har funnits på de senaste skivorna, finns även med denna gång. Produktionen har jag svårt för sedan tidigare, vilket också är fallet igen. Vet inte riktigt vad det är som stör mig, men plastigt låter väl som en bra beskrivning. Låtarna är oftast också för platta och ointressanta.  Det är klart att man inte ska kräva att de ska skriva en ”On a Storytellers night” ännu en gång kvalitetsmässigt. Men visst ska jag kunna kräva en bättre kvalitet från ett band som har en sådan diskografi att ramla tillbaka på. Till och med ”Bobban” sjunger på ett annat sätt i jämförelse med det ”gamla” "MAGNUM, och har så gjort sedan ”comebacken”, men det har inte med åldern att göra. Han soloalbum visar att han fortfarande kan sjunga kraftfullt. Min fråga är varför han inte gör det med sitt huvudband längre? Men problemet kanske är den känsla som skapas på nya albumet, för mycket kafferep helt enkelt. Nu är det inte så att Bob Catley sjunger dåligt, det kan han nog aldrig göra. Men lite mer kraft skulle inte göra bandet något ont

 

I min mening har Catleys solokarriär varit mycket starkare än MAGNUMs senaste tre album. Det gäller fortfarande. Jag ska inte hålla tillbaka att jag är besviken ännu en gång, när jag hela tiden hoppas på ett MAGNUM som visar lite av sitt forna jag. Självklart finns det bra låtar även här, som det gjort på alla deras album. Men helheten är för svag för att vara ett album från dessa pionjärer inom melodiös hårdrock.

 

För att nämna några låtar som ändå sticker ut åt rätt håll, är det balladen ”A Face In The Crowd” som visar lite av vad detta band kan. Men även den rockande ”Take Me To The Edge”, som har riktigt kraftfulla gitarrer. Mer av den varan hade nog gett detta album den kraft som behövs.  Några av de negativa spåren är den poppiga och tråkiga ”Cry To Yourself” som är den första riktiga låten efter introt, och ”In My Mind´s Eye” som nog är nära mitt tidigare nämnda kafferep.

 

Hoppet är det sista som överger människan sägs det, det gör att jag fortfarande ser fram emot ett riktigt bra och hungrigt album från dessa britter, under tiden blir det att lyssna på "Bobbans" solokarriär och de fantastiska 80-tals skivorna från ovan nämnda band.

Låtlista:

1. Intro
2.  Cry To Yourself
3. All My Bridges
4. Take Me To The Edge
5. The Moonking
6. No One Knows His Name
7. In My Mind´s Eye
8. Time To Cross That River
9. If I Ever Lose My Mind
10. A Face In The Crowd
11. Feels Like Treason
12. Blood On Your Barbed Wire Thorns

Hammerfall är tillbaka, utan att ha offrat något, så vinner man inget. Det är kanske vad som har gjorts i bandet. Det är en ny line-up till detta album. Pontus Norgren på bas, från bland annat The Poodles och gitarristen Fredrik Larsson som var med på debuten.

 

Hur låter det nya albumet då? Utan tvekan låter det som Hammerfall. Pontus Norgren och Fredrik Larsson gör ett bra jobb som ersättare. Visst är det kompetent gjort, och visst är det bra. Men någonstans saknas den där känslan som gör att jag vill lyssna på albumet igen. Det är välproducerat, de flesta låtarna är bra, men bra räcker tyvärr inte i min bok. Det släpps mycket skivor varje år som är just bra. Det måste kännas något extra när man lyssnar på musik, och tyvärr gör det inte det när det gäller Hammerfalls nya album. Bandet har lagt till mycket körer, vilket gör låtarna lite mer mäktiga. Om jag ska nämna några spår som sticker ut, blir det endast titelspåret, första singeln ”Any means necessary”, ”Legion”, ”Hallowed be my name” och balladen "Between Two Words". Det är endast fem spår av elva på albumet. Vilket är för lite, många låtar räknar jag till kategorin utfyllnad. Hammerfall har också gjort en cover på "My Charona" av The Shackles från 1979, vilket inte tillför detta album någonting.

 

Ni förstår säkert att jag inte är överväldigad av "No sacrifice, no victory". Men gillar du bandet tror jag inte att du blir besviken. Jag ska erkänna att Hammerfall inte har tilltalat mig de senaste åren. Det kan självklart ha en inverkan på mitt betyg. Jag kan heller inte påstå att Hammerfall är ett dåligt band. Men det sticker inte ut tillräckligt. Likväl är jag en som alltid gillar bra och kvalitativ hårdrock. Men det måste höja sig över mängden, och det tycker jag inte att det nya albumet från Hammerfall gör. Dock är det fortfarande en ok platta.

 

1. Any Means Necessary
2. Life Is Now
3. Punish And Enslave
4. Legion
5. Between Two Worlds
6. Hallowed Be My Name
7. Something For The Ages
8. No Sacrifice, No Victory
9. Bring The Hammer Down
10. One Of A Kind
11. My Sharona

 

Det skulle inte komma någon tredje del av Tobias Sammets succé Avantasia, vilket han utryckte i tidigare intervjuer. Men se det gjorde det. De tidigare albumen The Metal Opera part 1 och 2 var skivorna som startade denna typ av album, inte konceptplattor i sig, det har funnits länge. Men att berätta en historia, med olika kända sångare som spelar olika karaktärer på de olika låtarna, var inte innan Avantasia särskilt vanligt. Nu är det inte lika nytt längre, och de flesta av skivorna inom denna kategori som har kommit de senaste åren, har inte hållit samma klass som Sammets egen opera.

Nu är tredje delen här och den har inget med de två tidigare att göra när det handlar om historien i sig. Men som vanligt har Tobias Sammet fått med sig en skara ypperliga sångare även till denna platta, vad sägs bland annat om Bob Catley, Roy Kahn och Jorn Lande. Denna gång är inte låtarna lika pampiga och power metalaktiga som föregångarna, vilket jag tycker är positivt, skivan känns mer rockig, även om pampiga partier förekommer. Det jag är överraskad av är den höga kvalitén, som faktiskt håller genom hela plattan. Dock finns det spår som drar ner helheten som exempelvis ”Carry me over” som är en ordinär låt, som även släpptes som singel. Andra låten jag är mer tveksam till är ”Shelter from the rain”, som i sig nog kan räknas som ett bra spår, men den är så klassisk i sin uppbyggnad när vi pratar denna typ av musik, att det blir mindre uppseendeväckande. Det låter som om den är skriven för Michael Kiske, och vem tror ni hanterar sången på denna låt? Jo visst är det Kiske, överraskande. Det enda som höjer låten lite, är det lugna mellanpartiet som sjungs av Bob Catley, och att låten ändå är helt ok. Men för öppenbar.

 

Annars finns det flera bra låtar som exempelvis "Twisted Mind", "The Scarecrow", "The Toymaster" och balladen "What kind of love". Visst har Tobias Sammet lyckats ännu en gång, och detta album är faktiskt värd att ingå under namnet Avantasia. Frågan är bara om det inte kan räcka nu?

Realease: Ute nu

 

1. Twisted Mind
2. The Scarecrow
3. Shelter from the rain
4. Carry me over
5. What kind of love
6. Another angel down
7. The toy master
8. Devil in the belfry
9. Cry just a little
10. I dont belive in your love
11. Lost in space

"Leverage" är ett band som dök upp från ingenstans 2006 med debuten "Tides". De är från vårt grannland Finland. Ska man lägga detta i något fack, så hamnar "Leverage" inom den melodiösa hårdrocken. Och visst är detta kompetent gjort, de har även utvecklats sedan debuten, men jag föredrar nog den om man ska jämföra dessa två album. "Blind FIre" är mörkare än sin föregångare, och lite hårdare i sin uppbyggnad, jag kan även höra lite mer progressiva tongångar på det senaste alstret.

Det som är roligt med "Leverage" är att sångaren även är med i en annan kvalitativ grupp nämligen "Brother Firetribe", som är ett band ännu närmre den klassiska melodiösa hårdrocken från 80-talet, om man jämför med "Leverage". Sångaren i båda banden "Pekka Heino", har en riktigt bra röst för denna typ av musik. Ska jag nämna några låtar från denna platta så blir det "stormchild", "sentence" och "heart of darknes". Men de flesta låtarna på detta album är av bra kvalitet, jag sätter dock debuten högre, som jag skrev tidigare. Men visst är detta värt att kolla upp för er melodiösa hårdrocksdiggare. Är bara lite irriterad att inte Sverige kan skaka fram sådan här kvalitet när det gäller melodiös hårdrock, och då tänker jag både på "Leverage" och "Brother Firetribe", ja båda är från Finland, har samma sångare och kommer nog hamna på många listor över de bästa albumen 2008, speceillt de melodiösa hårdrockslistorna.

1. Shadow in the rain
2. King of the night
3. Stormchild
4. Sentence
5. Hellhorn
6. Mister universe
7. Don´t touch the sun
8. Run down the hill
9. Heart of darkness
10. Learn to live

"Whitesnake" är "David Coverdales" skötebarn, "Coverdale" som nog inte behöver någon närmare presentation. Denna konsert är filmad 1994 i Ryssland, vad jag förstår på en festival som heter "White night festival" i St. Petersburg. Bandet gör ett bra jobb, och låtarna kan man inte klaga på. Framförandet är också högklassigt. Men det lyfter inte riktigt ändå. Det kan bero på att känslan runt omkring scenen inte riktigt stämmer. Den ryska publiken är lite svårflörtad och avståndet till publiken känns som mil (jag överdriver), men framför scenen står det endast en liten grupp av besökare. Medan den stora massan står bakom ett stängsel långt ifrån scenen, vilket gör att känslan blir lite mystisk.

Det positiva är dock att Coverdale får igång publiken i slutet av konserten, och låtvalet går det inte att säga så mycket om. Låtar som "Still of the night", "Fool for your loving", "Is this love" och "Here I go again" är riktigt kul att höra live. En del låtar från "Deep Purple" finns också med i setlistan, men det drar knappast ner betyget. Det är bra låtar, även om jag skulle vilja höra hela versionen av Soldier of fortune, vilket man inte får göra här.

Ljudet är inte fulländat, men ändå godkänt. Sammanfattningvis så är det ett ok köp för runt en hundralapp, och om du gillar Whitesnake, Men det finns skönhetsfel i produktionen. Det finns inte ens en meny på denna dvd, och extramaterialet är som bortblåst.

Låtlista:
1. Intro
2. Bad boys
3. Slide it in
4. Love aint a stranger
5. Judgement day
6. Is this love
7. Guitar solo
8. Don´t leave me this way
9. Soldier of fortune
10. Smoke on the water
11. Oi
12. Slow an easy
13. Fool for your loving
14. Here I go again
15. Ain´t no love in the heart of the city
16. Still of the night
17. Outro

Extramaterial : inget
Längd: ca 100 min