Zoksrecensioner

Detta brittiska band med den fenomenala sångaren Bob Catley i förgrunden har släppt några riktiga klassiker till album, men det var på 80-talet. Tyvärr har jag inte varit något större fan sedan deras ”comeback” som skedde för sju år sedan. Bandet har hyllats för sina släpp under denna period, men jag anser att det fattas något från deras glansdagar. Tyvärr gör det även så på det nya albumet ”Into the Valley of the Moonking”. Allt det negativa som jag anser har funnits på de senaste skivorna, finns även med denna gång. Produktionen har jag svårt för sedan tidigare, vilket också är fallet igen. Vet inte riktigt vad det är som stör mig, men plastigt låter väl som en bra beskrivning. Låtarna är oftast också för platta och ointressanta.  Det är klart att man inte ska kräva att de ska skriva en ”On a Storytellers night” ännu en gång kvalitetsmässigt. Men visst ska jag kunna kräva en bättre kvalitet från ett band som har en sådan diskografi att ramla tillbaka på. Till och med ”Bobban” sjunger på ett annat sätt i jämförelse med det ”gamla” "MAGNUM, och har så gjort sedan ”comebacken”, men det har inte med åldern att göra. Han soloalbum visar att han fortfarande kan sjunga kraftfullt. Min fråga är varför han inte gör det med sitt huvudband längre? Men problemet kanske är den känsla som skapas på nya albumet, för mycket kafferep helt enkelt. Nu är det inte så att Bob Catley sjunger dåligt, det kan han nog aldrig göra. Men lite mer kraft skulle inte göra bandet något ont

I min mening har Catleys solokarriär varit mycket starkare än MAGNUMs senaste tre album. Det gäller fortfarande. Jag ska inte hålla tillbaka att jag är besviken ännu en gång, när jag hela tiden hoppas på ett MAGNUM som visar lite av sitt forna jag. Självklart finns det bra låtar även här, som det gjort på alla deras album. Men helheten är för svag för att vara ett album från dessa pionjärer inom melodiös hårdrock.

För att nämna några låtar som ändå sticker ut åt rätt håll, är det balladen ”A Face In The Crowd” som visar lite av vad detta band kan. Men även den rockande ”Take Me To The Edge”, som har riktigt kraftfulla gitarrer. Mer av den varan hade nog gett detta album den kraft som behövs.  Några av de negativa spåren är den poppiga och tråkiga ”Cry To Yourself” som är den första riktiga låten efter introt, och ”In My Mind´s Eye” som nog är nära mitt tidigare nämnda kafferep.

Hoppet är det sista som överger människan sägs det, det gör att jag fortfarande ser fram emot ett riktigt bra och hungrigt album från dessa britter, under tiden blir det att lyssna på "Bobbans" solokarriär och de fantastiska 80-tals skivorna från ovan nämnda band.

Låtlista: